Warning: call_user_func_array() expects parameter 1 to be a valid callback, function '_wp_footnotes_kses_init' not found or invalid function name in /var/www/bastaskar.se/public_html/wordpress/wp-includes/class-wp-hook.php on line 308
Konstnären – Atelje Bastaskär

Konstnären

Skulptör Walter Bengtsson 1927 -1998

Presentation av Kerstin Arcadius till jubileumsutställning 1987

Walter Bengtsson är född i Halmstad 1927. Idag kan han säga att han är född skulptör och att den jämna födelsedagen därför är konstnärens jubileum. Men först var det som om han alltför länge stod utanför en dörr, som han endast med möda kunde glänta på. 1954 öppnade han den, i stor beslutsamhet, och började på Valand. Fyra år senare hade Moderna museet köpt in en av hans träskulpturer, han hade fått stipendier och begav sig till konstmetropolen Milano. Viktigare än studierna vid Accademia di Brera blev där bekantskapen med två konstnärliga autodidakter, bröderna Pomodoro. De ägde en experimentlusta som talade till honom, befriande och bekräftande.

Härifrån flyttar jag aldrig, har han deklarerat gång på gång, stående vid ateljén intill Bastaskärsbrottet i Grötvik, utanför Halmstad, när journalisterna undrat om ändå inte storstaden…? I omkring trettio år har denna ateljé en geografisk fast punkt för hans vidsträckta utflykter bland material, tekniker och ämnen. Den var från början en stenhuggarsmedja, som genom om- och tillbyggnader vuxit i takt med hans monumentala uppdrag.

Framför ateljén breder Laholmsbukten ut sig, denna mäktiga och ständigt föränderliga vattenyta. Bakom ateljén ruvar mörka, vattenfyllda hål från stenhuggeriepoken. Här såg skulptören genast former och ytor. Han kunde lägga reliefer med stenar direkt på stranden och begrunda insikten att våtblanka stenar var tydligast i formen. All volym är yta – några år arbetade han främst i aluminium och omsatte detta genom att kontrastera skrovliga gjutytor mot blankpolerad. Aluminium kunde dock inte förenas med hans starka önskan att ge skulpturerna färg. Att uttrycka sig genom den polykroma traditionen från antikens marmorskulpturer och medeltidens träskulpturer krävde andra vägar.

Vad om inte skulptören i honom hade fått honom att ta med en krok när han som helt ung permitterades från ett jobb på Nyhems mekaniska verkstad i Halmstad. ”Ready made” skulle kanske konsthistorikern kalla denna krok, som genom att den doppats mångfaldiga gånger i ett elektrolytiskt förnicklingsbad (som upphängning av styrstänger) oavsiktligt blivit en skulptur, silverblänkande av nickellager. Som tonåring hade han sett skulpturen. Nu såg han att nickel kunde vara den lösning han sökte, nickel på koppar och med möjlighet att färglägga. Detta blev hans formel för material och teknik.

Havet bidrog med former, konkava tångblåsor och konvexa korallkratrar dominerar flera tidiga skulpturer. Havet inspirerade också till rörelse, i skulpturen Stimmet (1965) tycks fiskarna glida förbi. Över havet välvde sig den himmel, som under 1960-talet blev mindre celest och mer aktuell som Rymden. Astronauterna i dräkter som reducerade deras kroppar och med livsavgörande ”navelsträngar” var en naiv bild mitt i högteknologin som tilltalade honom. Tidigt funderade han kring följderna av människans försök att göra sig till herre i rymden. Vrakgods i rymden (1962) var tänkt som en större väggutsmyckning. Det finns skäl att se med öppna ögon på de två senare utförda, Rymdkalas (1967) och Kalas i rymden (1976) – vad innebär festen? Ett värre hor var dock det som han gav uttryck för i skulpturen A-bomben (1965).

Människan och tekniken var också ett tema i hans reliefer Spelrum futurum (1967) Bilder för Kaknästornet på Djurgården I Stockholm. Detta 155 meter höga torn för telekommunikation har paradoxalt nog en mörk, närmast underjordisk entré. De stora relieferna i koppar, nickel och emalj förvandlar detta rum till en bergakungens glimmande sal. Det är förföriskt på ytan, men när man stiger närmare framträder spelet, där människans roll är svår att definiera. Hon är en enkel spelkortsfigur, upp eller ner spelar ingen roll, bland andra lika associativa former. Helheten ger intryck av en rörelse som understryker att spelet pågår här och nu. Spelrum futurum var ett konstnärligt genombrott, som gav ett sådant eko att man kan tänka sig att den verkliga utmaningen kom efteråt – att gå vidare.

Med ateljén vid Bastskärsbrottet förknippar man också den vänskap som utvecklades under 1960-talet mellan Walter Bengtsson och X:et, Sven Erixson. Kanske därför att X:et, som hade sin sommarbostad strax intill, hämtade motiv från ateljén till flera bilder. X:et var färgstark, både som människa och i sin konst. En furie och stor målare, sade Walter Bengtsson till en tidning när X:et hade gått bort 1970. X:et hade den konstnärliga kvalitet som Walter Bengtsson uppskattade hos bröderna Pomodoro och kändes igen hos Bror Hjorth; en fräckhet, i ordets mest konstruktiva bemärkelse. Det var den frihet, som X:et formulerade i en egen maxim: allting är tillåtet, men allting är inte användbart.

Samförståndet mellan den äldre målaren och den yngre skulptören inbegrep samhällsengagemanget, 1968 ställde de ut gemensamt till förmån för Biafrahjälpen. De delade också fascinationinför den avlägsna historia, som var konkret närvarande i form av en fornlämning nära ateljén. Walter Bengtsson sökte sig bakåt i tiden i flera skulpturer med namn som Kultplats (1967), Offeraltare, Urminne och Stamträd. De tillhör en period i det tidiga 1960-talet då han uttryckte sig i närmast abstrakta former.

I slutet av 1960-talet arbetade han och X:et med varsitt uppdrag för Sannarpsskolan i Halmstad, en skola som när den stod färdig faktiskt recenserades av Kurt Bergengren i Aftonbladet. Efter många år med metall vände Walter Bengtsson sig åter till träet och valde svensk furu för sin relief Sommarlov (1969). Likt Kaknäsrelieferna har den ett rörligt myller av detaljer i associativa former, men här handlar det om glimtar av solbelysta sommaraktiviteter. Den är en generös motbild till den stillasittande tillvaron i klassrummet.

Redan innan Kaknäsrelieferna hade Aftonbladets kritiker Bengt Olvång önskat sig att denna konst skulle tonsättas.För Walter Bengtsson, som inte bara är född skulptör utan också född spelman, blev ljudet ett adekvat inslag, när han ibörjan av 1970-talet skapade sina högst personliga Blåsare(1973), Glädjeblåsare och Kärleksblåsare.Åter arbetade han med en reducerad kroppsform, utan att den kroppsliga närvaron gick förlorad. Nu var utgångspunkten ägget, för honom en urform med starkt symbolvärde. Genom att hamra och svetsa skapade han en sluten volym och stadig form. Han hade fullbordat sin egen teknikformel.

Försedd med naturalistiska fötter är blåsarna en slags huvudfotingar som för tankarna till både barnteckningar och till s.k. primitiv skulptur. De framstår som individer genom den lekfulla variationen i blåsinstrumentens tonröroch klockstycken och genom den yttäckande dekoren, där ofta nakna kvinnor dansar fram. Blåsarna är mansfigurer. Deras släktskap med lurblåsarna i bronsålderns fruktbarhetsristningar understryks ibland av ljudet. Kritik och publik tog dem tveklöst till sina hjärtan såsom godmodiga. I Expressen geniförklarades skulptören av Clas Brunius med stora rubrikbokstäver.

Att blåsarna ger ljud ifrån sig när man tar på dem var ett okonventionellt sätt att överraska och berika kommunikationen mellan konstverk och betraktare.Utställningen med blåsare 1976 hette För öga, öra och hand, som en direkt uppmaning åt besökarna att se, att lyssna och att röra vid. Ljudet gör inte skulpturerna bättre, men roligare, förklarade Walter Bengtsson. En av blåsarna kan betraktas som skulptörens-spelmannens självporträtt. Det är Blåsolin (1976)som har både fiol och oboe d´amour med fågelbo i klockstycket.

Bejakandet och gisslandet löper parallellt i Walter Bengtssons konst. Det förra kan vara på en gång troskyldigt, överdådigt och sensuellt, som i blåsarna. Det senare är ofta drastiskt eller underfundigt avslöjande.Den kritiska formuleringen är förklädd – allvaret under narrkåpan såg en kritiker – eller dold under en lockande yta. ”Jag vill fägna ögat för att stämma till eftertanke” skrev Walter Bengtsson till en utställning 1973. Det första synintrycket stöter aldrig bort betraktaren, snarare tvärtom. Den glittrande ytan på skulpturen Europa och tjuren (1976) där blänket av nickel och färg förstärks av små ljusinsläppande springor i plåten, kan i förstone skymma att här är en oerhört mustig version av detta i Halmstad klassiska motiv. I jämförelse med denna varmblodiga bild är Carl Milles´ skulptur på Stora torg sval och behärskad, dock är det den som, på sin tid, rört upp en känslostorm inför nakenheten. När Walter Bengtsson var barn var detta den enda skulptur som fanns att se i Halmstad.

Att den glittrande ytan kan dölja något annat utvecklade Walter Bengtsson kring 1970-talets mitt i den serie skulpturer som fick samlingsnamnet Skulpturer med innehåll, vilket ska uppfattas både bokstavligt och bildli.Skulpturerna är som relikskrin eller skattgömmor med silverlikt blänkande höljen,gt Liksom publiken fått ta på blåsarnaför att de skulle ge ljud ifrån sig, fick den nu öppna höljena för att skåda innehållet. Själva öppnandet har karaktär av en rituell handling. Den inneslutna skulpturen blottläggs bit för bit, den är oförutsägbar och ofta överraskande.

Skulpturer med innehåll rymmer både bejakande skulpturer och gisslande. De senare kan vara fyndigt elaka, som Mörbultaren i Afrika, ett porträtt av Ugandas diktator Idi Amin i form av en köttklubba, mörbultare på det slaktarspråk som Walter Bengtsson lärde sig i sin ungdom. Det är en objet trouvé liksom de två porträtten i naturformade stenar, Revolutionärens vila (Mao tse tung i sin sarkofag) och Pinochet, Pinoget, Hönshjärna. Materialvalet understryker budskapet, i Fjättrat klot är jorden av glas, skör som en såpbubbla, och i Leda och svanen är torson formad ur en alstam som ännu utstrålar växandets kraft.

Upprinnelsen till Skulpturer med innehåll var symptomatiskt nog ett spelmansmöte. En deltagare saknade instrument och försågs med två stenar för att slå takten. Likt fiolen och flöjten måste sedan stenarna få ett fodral. Det var på lek, men fodralet gav stenarna status och väckte en förväntan utan att någon kunde ana vad de innehöll. Efter skulpturserien gjorde Walter Bengtsson en relief med innehåll för fortifikationsförvaltningen. Paradis mitt i prick (1980) är vid första ögonkast en blänkande vägg med en stor måltavla. När man öppnar luckor, visar den sig dölja figur- och djurskulpturer. Bakom måltavlan står Adam och Eva.

Walter Fabulator var rubriken på en sexsidig artikel av Halmstadskribenten Jan Håkansson i konsttidskriften Paletten 1971. Det var för övrigt samma år som Walter Bengtsson blev invald i Konstakademin. Fabulator är ett utmärkt epitet, som förblivit aktuellt och som inte minst sammanfattar de många, stora utsmyckninguppdragen. Det handlar hela tiden om, för att travestera konstnären själv, konst med innehåll.

Fabulerandet anknyter ofta skämtsamt och med underton till det sammanhang konstverket ska ingå i. I flygvapnets ena skolbyggnad i Halmstad far Elia till himmelen (1976) i ett aeroplan med blommor i kulsprutorna. En sensuell Älgskogsblomma (1980) möter danspubliken i Halmstads Fokets park. En krävande Folk-sam-ling (1983) tonar upp sig på en försäkringsbyggnad i Växjö (bolagets namn behöver väl ej nämnas). En bankbyggnad i Skara är kompletterad med Sparaborgen (1985) där småspararnas pengar hotas av inflationsdraken.

Fabulatorn vårdar sig om detaljerna, hur stor helheten än är. Hans rikedom är att ge mycket att upptäcka. Skapandet ska vara en glädje, som fördubblas när den delas med betraktaren. De fyndiga detaljerna är hans kännemärke. I lantmännens byggnad i Falkenberg (1982) stöttas receptionen av schackspelets bönder och på klinkergolvet syns fotspåren av en bonde som kommer in med en häst och går ut med en ko.

Walter Bengtssons fabulerandet har blivit allt mer föreställande. När han nästan tjugo år efter reliefen Sommarlov åter fångar svensk natur i målad furu, Bilen är en praktisk grej, men bil är bara bil i sej (Volvo 1987), gör han djur- och figurscener med naturalistiska inslag. Fåglar, frukter och blad kan artbestämmas. De additiva draget och det naivt expressionistiska har inte försvunnit, men formspråket är kraftfullare. Robusta och ta-vänliga är de olika svarvade detaljerna. I flera monumentala arbeten har han använt svarvade figurer, sådana massiva former – som gjutna i trä – är ännu ett sätt att förenkla med påtagligt uttrycka kroppslighet.

Form och innehåll ska korrespondera. I reliefen Inge med geten (1981) är motivet ur en fiktiv forntid och formerna tycks lånade från en lika forn bildvärld. Läkekonstens historia (1986) i länssjukhuset i Halmstad har inte bara ett klassiskt grekiskt innehåll, utan också sådana former som tympanon och kolonnader. Bysterna av Hippokrates och Asklepios och de andra består av sammanfogade keramikskärvor, som vore de framgrävda ur klassisk mark och rekonstruerade av konstnären.

De konstnärliga traditionerna har han studerat på museum. Han kan nämna British museum, egyptiska museet i Kairo, Glyptoteket, museer med grekisk konst för att avrunda med hemstadens museum – bland bonadsmålningarna. Kanske var han släkt med bonadsmålaren Anders Bengtsson i Norra Bökeberg, i varje fall besläktad med denne och de andra bonadsmålarna. Med Sagan om lyckoslanten (1986) har han gjort en egen halländs bonadsmålning, men anknytningen till den folkliga konsten finns också i flera andra verk, där han smyckar mellanrummen och undviker tomma ytor, där han fogar en text till bilden, där han använder proportioner symboliskt och där han, oavsett innehållet, främst är dekorativ.

Med sitt material tycker han sig ha ännu ett folkligt fotfäste. Nickel har sin speciella historia, upptäckt 1751 av svensken AF Cronstedt, kallad fattigmanssilver, prisad i postorderkatalogernas utbud av kaffeserviser, brödkorgar och brickor, fint eller finfint förnicklade. Själv har han lagt en nickelyta över plastleksaker. Men hans konstnärliga tribut är att inte stanna vid den blanka ytan, utan att arbeta grafiskt med den mörka kopparen som bakgrund.När nickel tecknar fisknätet över Krakas kropp (1972), linjemönstret i de stora händerna och jordklotets rutverk på ”To be or not to be” (1972 ) är han en monumental grafiker. Färgläggningen med blank lack eller emalj i oblandade kulörer gör skulptören-grafikern också till målare.

I museets klipparkiv växer ständigt samlingen med tidningsartiklar om Walter Bengtsson. Med något enda undantag är artiklarna illustrerade. Vanligen står han själv framför ett verk, som han med sin kropp ger en måttrelation till det monumentala och som om han måste pekas ut: ille fecit. Men det är också ofta någon annan med på bilden, en eller flera assistenter, som Erik Johansson, Bertil Christensson, en ung Per-Olof Nilsson, hustru Ullabritt eller någon av döttrarna. Att han likt de gamla mästarna inrättat en verkstad med medhjälpare har varit en praktiskt förutsättning för de stora uppdragen. Han har heller inte hesiterat att vara konstnärlig dirigent för olika hantverksspecialister, som Europas bäste förnicklare Lars Hammarsten, träsvarvaren Bengt Löfberg och hans far Sven, glasblåsaren Jan-Erik Ritzman, keramikern Helmut Witt och ljudspecialisten Lars Bergman. Ett konsthantverk utövar han själv, sedan några år har han guldsmedsrättighet och egen mästarstämpel: WB

Konstnärens jubileum 1987 har blivit tillfället att försöka förteckna hans många utsmyckningsuppdrag. Kvantiteter är visserligen oviktiga, men nog kan det vara dags att skaffa överblick över denna sida av Walter Bengtssons konstnärsskap när antalet passerar femtio. I denna tillfälliga utställning kan endas några av monumentalarbetena vara representerade och det i modellens lilla skala eller detaljens begränsade utsnitt. I katalogen får de i stället gemensamt bilda en uppslagsdel med uppgifter om bär, var och hur. Det är mer än en förteckning. Det är rentav en nöjsam läsning. En sprudlande resa genom nästan trettio år till restauranger, banker, skolor, kyrkor, företag och institutioner. Kort sagt alla slags mänskliga miljöer och sammanhang. Överallt har han lämnat ett personligt meddelande, alltifrån 1959 och restaurangskylten med den sorglige kavaljeren (Norre Kavaljeren i Halmstad), fram till 1987 och budskapet till dem som hastar med ritningar och linjaler i bilföretagets långa korridor.

Kerstin Arcadius, 1987
Länsmuseet Hallands utställningskatalog